Födelsedag

Nästa vecka kommer arbetsterapeuten hem till dig - igen. Hon ska återigen göra ett minnestest för att kunna jämföra med hur det var förra gången. Detta fick jag veta efter att ha ringt upp henne efter 2 månaders ovisshet. Varför är det inte naturligt att någon anhörig kontaktas? När det är som det är?

De måste ju förstå att jag vill veta, det var ju trots allt jag som begärde att de skulle börja en utredning. Tydligen ska det också skickas ut någon slags blankett som vi som anhöriga ska fylla i, EFTER det startas det på riktigt. Läkarundersökning mm.

Dessutom talade hon om att det visade på vissa förändringar på hjärnan, sånt som kan påverka så att du blir förvirrad och växlar i humöret. Jaha, det var ju det här med information... Hade inte varit fel att få veta det tidigare!

Allvarligt, en ensamboende förvirrad människa som har uppenbara problem både fysiskt och psykiskt, varför tar man inte kontakt med de anhöriga som faktiskt finns? Och som hela tiden försöker få hjälp till sin gamla mamma?


Idag är det din födelsedag och jag ska försöka samla både mig och resten av familjen så att vi kan hälsa på en stund.

Det kan inte hjälpas, tankarna kommer. Blir det fler? Kommer du att få uppleva den årssiffra som du med bestämdhet hävdar att du fyller redan nu?
Jag hade vissa problem att övertyga dig om att du inte är riktigt så gammal än.

Någon livsgnista har du inte, ofta säger du att du bara vill sluta ögonen och somna in. Du är färdig här.
Jag blir både arg och ledsen när du häver ur dig det. Speciellt när barnen är med. Hur tänker du? Inte alls, förstås. Du är martyr då, det är bara synd om dig. Ingen förstår.

Jag vågar knappt skriva det men ibland känner jag också att det vore skönt. En stor sten som skulle plaska från mitt hjärta ned i lervattnet som samlats vid mina fötter. Grumligt av bekymmer och krav.

Du är min mamma, man ska inte tänka så. Jag älskar dig och du skulle vara saknad. Naturligtvis. Men...