Flera gånger den senaste tiden så har jag känt att pappa är hos mig. Han vill säga något. Jag vet inte vad.
Kanske är det för att jag är extra känslig just nu. Det är mycket som söndrar runt omkring och min trygghet står på darriga ben i för höga klackar.
Pappa och jag hade alltid ett speciellt förhållande. Många säger att alla döttrar har det med sina fäder men jag är inte så säker på det. Även när han var full och jag skämdes för honom så var han min pappa, min trygghet fast på ett suddigt sätt. Jag kunde inte riktigt förstå varför mamma skällde på honom, jag tyckte hon var dum och jag tog honom i försvar. När man är i 6-årsåldern ser man inte hela bilden.
Nu undrar jag hur det hade varit om pappa fortfarande skulle leva. Hur hade det fungerat med mamma? Hur hade de klarat det ihop? Hade han gått under eller blivit starkare? Hade jag fjärmat mig mer, låtit bli att ta på mig det jag gör nu?
Många frågor. Få svar.
Få svar skulle jag vilja. På mycket.
Men hade det hjälpt? Hade jag mått bättre?
Pappa! Hade jag det?
Hade inte nya frågor följt på dom svaren? Mina föräldrar var som två små barn som behövde uppmärksamhet, jag kunde/vågade inte prata med dom. Om jag mognat innan jag blev 50 kanske jag kunde bemött dem annorlunda men frågan är om de ändrat sig. Man kan ju ha massor av spekulationer. Min pappa, som oxå var alkoholist, var med mig länge innan vi fick frid. Vet inte riktigt hur jag fick ihop detta med ditt inlägg, men du kanske får ut något- annars är det väl bara att radera.
SvaraRaderaKram
"... står på darriga ben" och ordleken med "Få svar". Det är vad jag, helt ytligt, fastnar för.
SvaraRadera