söndag 11 november 2012

Mardröm

I fredags var vi hos optikern du och jag. Jag beställde tid och ställde dig inför fullbordat faktum, helt enkelt. Annars hade det aldrig blivit av.

Du muttrade lite och allt var jobbigt förstås. På vägen dit. Väl där så märkte du hur underbart hjälpsamma de var. De tog det lugnt med dig och det var ingen stress. Jo, jag vet att du blir extra trött av att vara iväg men jag tror nog att det var värt det. Äntligen ska du få nya glasögon!

Tänk, du kanske får mindre huvudvärk nu. Det vore väl skönt?

Jag vaknade däremot med huvudvärk idag. Nattens mardröm om dig är orsak till det.

Av någon anledning var jag på kyrkogården och skulle piffa till gravarna lite extra. Pappas, förstås, men farfar och farmors också. Jag försökte få blommorna att stå bra i vaserna men det ville sig inte. Allt bara ramlade ihop och krånglade. Det tog lång tid och jag började bli lite irriterad. Ledsen var jag ju redan.

Då vänder jag mig om och där sitter du. I en rullstol. Jag försöker få dig till att flytta dig lite så jag ska komma åt men nä, det vill du inte. Jag frågar dig hur du kom dit. Du tittar på mig med tom blick.
"Känner du ens igen mig?" frågar jag. Den blicken du gav mig... Oj. Det var en blandning av hat och förvirring. "Varför skulle jag inte göra det?" blev svaret.

Jag frågade dig hur du kommit dit och återigen blev du tom i blicken. Du hade ingen som helst aning.
Jag gjorde vad jag skulle och sen skulle jag försöka få med dig hem. Rullstolen var borta och nu hade du bara din krycka. Vi gick sakta på trottoaren när det plötsligt dök upp någon med din mat som du brukar få hemkörd. Han åkte flakmoppe och stannade och skulle lämna den till dig. Du blev vansinnigt sur för att han inte lämnat den hemma hos dig och du slog honom med kryckan. Precis då kom en annan gammal dam och skulle passera. Du fick för dig att hon skulle ta din mat och därför slog du till henne också. Hårt. I hividet, med kryckan. Den stackars tanten segnade ner på marken och där vaknade jag. Svettig.

Det hemskaste var att min första tanke var att det där kan bli verklighet... Kanske kommer jag att få läsa om detta i lokaltidningen inom en snar framtid.
Om det nu vore så att du någonsin går ut. Det gör du ju inte. Du sitter i din lägenhet och tycker synd om dig själv för det mesta. "Ingen ringer. Ingen hälsar på..."

Du glömmer det. Du glömmer att det har ringt. Du glömmer att dina barnbarn varit där för bara några timmar sen. Det kan jag ju inte säga varenda gång du beklagar dig. Det gör för ont. För oss båda.

7 kommentarer:

  1. Du skriver så kärleksfull om din mamma om det nu är din mamma du skriver om.

    SvaraRadera
  2. Fint, sorgligt. Spännande dröm.

    SvaraRadera
  3. Min katt brukade byta trottoar då han såg någon närma sig med krycka i handen, så att..;)

    SvaraRadera
  4. Känner med dig! som sagt spännande dröm, den borde du analysera lite*L*

    SvaraRadera

Fick du lust att säga nåt? Gör gärna det :-)